... och det varde natt och det varde morgon den andra dagen.
Inser att bloggen kommer fylla många syften, dels håller den mig sysselsatt en del men viktigast av allt, jag får en koll på vad jag går igenom, vad jag stoppar i mig mm. I den enorma smärta jag haft finns inte en chans att kunna återberätta eller komma ihåg. Jag har börjat dagen (06.45) och smugit ut till soffan. Trött och slut. Hoppas kunna slumra in om ett tag - ett litet tag i alla fall.
Summering smärta och tabletter:
Fick tag i kliniken på eftermiddagen, de ringer in Arcoxia 90 mg och stackars maken får åka 2,5 mil för att hämta ut piller. Fördelen med att ha parkerat sig i skärgården är inte alltid uppenbara...
15.35 tar jag det första pillret, då är jag d-e-s-p-e-r-a-t!
I min stilla sinne tror jag att detta är ett morfinbaserat preparat, ack så fel det ska visa sig.
Efter 35 minuter börjar den sågande smärtan att klinga av och jag upptäcker även att sockerdrickskänslan försvunnit ur foten. Jag ställer mig upp för första gången och haltar ut till terassen, äter färska jordgubbar. Skickar en kärlekstanke till docent Turan!
2 timmar senare drar jag tillbaka tanken... nu börjar smärtan göra sig påmind igen. Den har övergått ifrån att vara "varför inte dra in en skruv till i tån, denna gång utan bedövning!" till "så här känns det i stortån att sparka den rakt i en cementvägg så hårt du kan". Ljuvligt.
Efter ytterligare två timmar ringer jag finaste doktorkompis som Fassar och kommer fram till att min livräddare Arcoxia inte är ett smärtpreparat - nähädå - det är ett antiinflammatoriskt något och den smärta ett (skruva mig i foten smärtan) med största sannolikhet kommer ur ledartrosen!
Men så fint då!
Vad i helvete gör jag med "sparka i väggen smärtan"?
Lite Fassande till och jag klämmer 2 alvedon kl 19.00 med order att ta löpande 2 tabletter till var 4-6 timme!
Lägger mig tidigt, orkar inte läsa.
23.00 tar jag två till, somnar.
01.35 vaknar jag av hysteriskt ont. Inser att Alvedon inte kommer räcka. Drar iväg ett sms till finaste doktorskompisen om citodon - ring in för helvete!!! googlar fram när apotek skutan öppnar (klockan 11 på lördagar om någon undrade) och blir desperat.
Minns ett råd för länge sedan -ta en alvedon och en ipren. dunderkur.
skiter i alla rekomendationer om överdoseringar - klämmer in mig mer tabletter, hittar en utlandskompis som är vaken på facebookchatten och hon tar mig igenom de närmaste 40 minuterna med roliga historier och annat. Jag är väck av smärta. Minns att vi chattat om hur hon tidigiare under kvällen eldat upp sin dates mustascher när hon skulle tända hans cigg, tror jag.
Långsamt kickar tabletterna in och jag inser att när jag vaknar har jag sovit i 4,5 timmar. Rekord.
Nu har jag tagit en dunderdos till. tänker inte ens fundera på att vänta och kolla om det "gått över".
Vad har jag lärt mig av detta?
1)smärta är olidligt och kan få vem som helst att bli desperat. Det finns inget logiskt tänkande i ett smärttillstånd. Allt går ut på att döva smärtan.
2)privata sjukhus är toppen. då åker man hem med doktorns mobilnummer och uppmanas att ringa när man behöver. Det telefonnumret kostar mer än de 350:- jag betalade för denna operation...
3) jag avskyr att ta tabletter. Min stackars renlevnadskropp mår dåligt av alla gifter den tvingats i sedan i torsdags. Det kommer att krävas många och dyra insatser på hälsokosten för att rensa ut allt.
4) man måste äta när man är dålig. Det går inte, men man måste tzvinga sig. Jag är sämst på det.
Igår drack jag en näringsdryck, åt 2 vilmaknäcke (gulle Rita!), lite sallad, lite humous, en liten glass, lite jordgubbar och drack alldeles för lite. 4 godisar.
planer för dagen:
duscha med foten i en påse sittandes på en pall i duschen och foten utanför på en annan. Man borde bli fotograferad men där går sedlighetsgränsen.
äta lite lagad mat kanske? med betoning på kanske
parkera mig på verandan i en vippande solstol med mobil, radio, bok och vatten nära till hands.
Vila.
Ta precis så mycket och så få tabletter jag behöver.
Yours Truly
Not. Jag sökte på den person som nämndes men eftersom detta var pre-Google typ gick det inte bra och det hela föll i glömska. Så gjorde även alla högklackade skor.
